Sällsam runda på Berget

Igår skulle det sista träningspasset läggas inför Engelbrektsturen på söndag. Jag mötte upp Skara-Johan och Jansberger vid Arenan i Skövde och vi tog närmast sikte på Norra Bergvägen och Caterpillarbacken som sedan kom att följas av LBR's första loop. Full sula i skogen och lugnt på grusvägar och uppför löd melodin. Blev ett stopp vid "morfars" vattenhål i Jättadalen för att hålla reserverna intakta inför helgens kommande utmaning. Blev en kanontrevlig runda och cykeln gick som en dröm sånär som på att jag fick stanna en gång för att pilla i en slang i bakhjulet som inte ville hålla tätt. Tur Jberg hade med sig resurser för det, annars hade det blivit långpromenad hem!

Distans

Idag har jag och Per M varit ute några timmar i det fina vädret och avverkat några mil på racerhojarna. Blev en tur till Mariestad via Holmestad och Forshem. Hemvägen gick över Ullervad, Tidavad och Stöpen. Medvind hem som tur var då det tydligen var lite magert att åka drygt fyra timmar på en liten flaska vatten. Semestern gör en vek verkar det som, tur man börjar jobba på måndag...

Kort uppdatering

Jag hade ju en tanke att åka ner till Skåne och köra tävling i lördags men sunkigt väder gjorde att det kändes bättre stanna hemma och försöka få några vettiga träningspass istället. Så sedan i fredags har det blandats friskt med racer och 29er. Idag var det dock lite motigt. Hade planerat att köra första loopen på Billingeracet-banan. Allt var till en början frid och fröjd och jag hade riktigt kul i den vattensjuka terrängen, men tyvärr skar vevlagret för mig när jag kommit halvvägs ut till Jättadalen. Attans! Till på köpet dök det upp två blodtörstiga Rottweilers när jag stod med cykeln uppochner och studerade mitt kärva vevlager. Den ena nöjde sig med att stå och skälla på mig men den andra var sugen på saftig cyklist-vad och satte full fart mot mig med fradgan sprutandes och tänderna blottade! Har nog aldrig kommit upp på cykeln så fort som jag gjorde då. Aldrig heller har jag tidigare lyckats varva ur dyngen så snabbt på så sugande underlag som banvallen. Jag kom undan med blotta förskräckelsen, men jag trodde för ett ögonblick att min sista stund var kommen!

Hur har det då gått med testet Epic vs. Stumpjumper? Ihållande regn har tyvärr gjort att banan fått en lite annorlunda karaktär och dessutom är Stumpjumperns framdäck lämligast för lite torrare förhållanden, men bortsett från det kan jag konstatera att det blir jämnt mellan de tu. Stumpjumpern tog i runda slängar 30 sekunder längre tid på sig för ett varv, men då krånglade jag lite och fick stanna en gång för pinne i hjulet och bromsa ned till knapp styrfart för att inte platta till en hund. Får det torka upp liite så ska jag göra ett nytt försök och då tror jag Epicens tid hänger löst.

Veckan som kommer ska jag försöka förbereda mig så gott det går inför Engelbrektsturen som går på söndag.

Karls Epic

Här kommer en bild på vad som varit min följeslagare och träningskamrat hittills i veckan:

Det märks att Karl har koll på det här med att skruva cykel, ty hojen fungerar verkligen helt perfekt. Fjädring, växlar och bromsar lirar bättre än om det vore nytt. Igår kväll bytte vi dock tillbaka till våra egna maskiner. Känns tryggt samtidigt som jag kommer sakna Epicen. Vi får väl se om vädret medger testrunda nummer två på Berget i eftermiddag.

Första testet avklarat

Igår var det dags att klocka Epicen på mitt "standardvarv" uppe på Berget. Uppvärmning dit därefter följde två varv med fulla spjäll utan vila mellan varpå lugn nedvarvning väntade på hemvägen. Jag hade fått för mig att det var bruna spåret, dvs åttakilometaren jag brukade köra, men vid en närmare granskning så visade det sig att det är svarta spåret jag kör, fram till sista gången det delar sig, nästan framme vid TV-masten, där jag viker av på bruna spåret. Hursomhelst, det är en riktigt fin slinga som har det mesta.

Första varvet kändes som det gick fort. Benen svarade fint och hojen flög fram över de blöta och tekniska partierna. Superkul! Klockan visade 26 minuter och 11 sekunder när jag var tillbaka på stadion för att ge mig ut på sista varvet. Nu började den inspirerade körningen göra sig påmind och benen började sura en smula. Skogpartierna gick fortfarande bra men grusvägarna och framförallt uppförsbackarna gick extremt tungt. På min HT orkar jag stå upp och bryta uppför backarna trots att syran sprutar men här var det bara att sätta sig till rätta och pilla i en lagom växel som möjliggjorde sittåka uppför motluten. Koncentrationen visade lite brister på slutet också, blicken föll ner framför framhjulet och jag gjorde ett par misstag som ledde till att jag tvingades rycka ur foten ur pedalen någon gång i onödan. Döm av min förvåning när jag åter kommer in på stadion och klockan visar att jag kört fortare på varv nummer två: 25:55. Epicen är väldigt förlåtande och antagligen går den lika fort i skogen även fast man är trött. Nu ska det bli intressant att se om Stumpjumpern kan matcha tiderna. Spontant känns det som att jag kan åka fortare på Stumpjumpern men Epicen går ju uppenbarligen riktigt fort utan att det "märks" så jag är numera tveksam. Jag lär återkomma i frågan.

Bike-swap

För er som följer Karls blogg så kommer det antagligen inte som någon nyhet att vi, för några dagar, bytt cyklar. Med andra ord så står det en Specialized Epic Evo nånting.... i garaget istället för min Stumpjumper. Jag har ju haft förmånen förut att få pröva den under fyra intensiva varv i Oltorp på 1:a majloppet men nu har jag alltså chansen att hinna testa den lite utförligare.
Sagt och gjort, idag bestämde jag och Jberg att vi skulle ta loop nummer ett på Billingen. Jag på Epic'en och Jberg på en, för dagen, ny Stumpjumper 29er. Transportsträckan in till Berget gav ingen fartkänsla direkt. På asfalt känns Epic'en tung och trots att fjädringen inte rör sig nämnvärt så svarar den ändå inte som en HT. Uppför Caterpillarbacken noterar jag att greppet är helt fantastiskt, men att det samtidigt går åt lite extra energi att trycka hojen uppför backen. Några kilometer löparspår avverkas, sedan är det dags att ge sig in på några halvstökiga singel-tracks. Oj! Jag hade ju i minnet att den gick bra i skogen, men att den fungerade så här bra var en överraskning. Kontrollen är total och det är bara att trampa för allt vad man är värd, oavsett hur mycket rötter och stenar som ligger framför hjulen. Helt galet och fantastiskt kul! Känns som man fuskar lite, nästan. Blir så mycket enklare att köra fort i skogen! Stigarna ute i Jättadalen avverkas med ett brett leende på läpparna. Leendet stelnar lite när det blir dags att ge sig i kast med grusbacken som leder tillbaka upp på berget, dock har man börjat vänja sig vid att den är lite "segare" och det känns inte som att det stör så mycket längre.

Frågan är dock obesvarad vilken cykel som gör mig snabbast på långloppen. Båda hojarna har ju sina för och nackdelar. Ett test räknar jag med att hinna innan vi byter tillbaka hojarna. Två varv på åttakilometaren uppe på Berget på tid, därefter gör jag samma sak med Stumpjumpern. Återkommer med resultat.

För övrigt börjar träningen rulla igång så smått igen. Siktar på att köra ett lvg-race i Skåne till helgen. Vore kul att få rasta smalhjulingen ordentligt.

Stort grattis till Skara-Johan!

Enligt rapporter via sms från Tommy E så gjorde Skara-Johan strössel av allt motstånd när H30-klassen körde sitt XC-lopp vid Svenska Mästerskapen i Borås. Dessutom med en förkrossande segermarginal! Jättestort grattis och otroligt bra jobbat! Har en känsla av det kan dyka upp en resumé från racet på Tommys blogg så småningom.

Förkyld igen...

Träningen går inte riktigt min väg just nu. Har varit mycket de senaste veckorna vilket gjort att träningen blivit lite lidande. Till på köpet verkar det även som att jag dragit på mig en förkylning igen. Tur i oturen så var ändå en cykellös helg på Bohuskusten planerad. Ska bli skönt. Troligen är jag på bettet på måndag igen. Då har jag semester och då ska formen börja putsas inför Engelbrektsturen.

Drabbning i Västerplana

I kväll har det varit onsdagsrace med Västerplana som utgångspunkt. Varvet mätte knappa två mil och skulle köras tre gånger. Banan bjöd på det mesta, dvs motvind, kantvind, snabba utförslöpor och givetvis lite motlut. Jag, Jberg och Karl slöt upp lite tidigare för att reka banan och hinna värma upp lite (visa av erfarenhet). Fysiken var god hos oss alla vilket bäddade för ett spännande race. Väl tillbaka till start- och målplats hade lidköpingsgänget dykt upp. Strax därefter anlände Tommy, Sääv och Viktor från Kvänum. Därpå dök tre vassa falköpingsåkare upp och sist med inte minst gjorde även Jimmy E entré. Relativt stort startfält! Mycket inspirerande. Iväg åkte vi och jag och Jberg satte oss i spets i motvinden upp till Medelplana. Där gjorde vi 90 grader höger, fick kantvind och dagens första attack var ett faktum (av undertecknad). Jag placerade mig så att enbart Jberg skulle få plats på min "vinge". Resten fick antingen åka i gruskanten/ diket eller hamna på strängen. Tommy hade ju lovat att han skulle agera plåster på mig idag och MTB-åkare som han är, satte han sig i grussträngen närmast diket. Med sig på hjul fick han även Karl. Vi fick en lite lucka som krympte en smula till utförskörningen. Här kom dock lite trafik i vägen och Tommy såg sin chans att attackera. Jag och Jberg krokade på och vi höll för några ögonblick en bit över 60  blås. Detta räckte för att skapa dagens utbrytning. Vi fick ett fint samarbete. Jberg körde på bra som vanligt. Tommy grinade bitvis illa, men var ändå den jag var mest orolig för. Han har ett sjukt tävlingspsyke och ger man honom minsta övertag så kan det vara kört. Alltså blev plan A att göra sig av med teamchefen. Detta kom att ske i backen innan mål på andra varvet. Jag tryckte på lite extra uppför. Jansberger var fräsch nog att täta luckan upp till mig, men Tommy fick ge sig. Jag och Jberg rullade på ett varv till. Det gick tämligen odramatiskt och Jberg såg verkligen till att ta sin del av förningarna trots att han började bli sliten. Bra jobbat! Sista gången in i backen hade Jansberger bestämt sig för att nöja sig med andraplatsen så jag fick en ordentlig lucka när jag ställde mig upp i pedalerna. Sista biten in mot mål behövde jag bara se till att luckan mellan oss inte krympte och jag kunde rulla över mållinjen som segrare. Jberg kom strax efter och mycket glädjande så hade Tommy lyckats hålla undan för klungan och rullade in på en mycket hedersam tredjeplats. Starkt! Jag kommer få det svettigt om han börjar träna på "riktigt"... Fyra blev Sääv som därmed även plockade hem klungspurten. Även Karl körde starkt och var med klungan där det tydligen hade attackerats hej vilt från Falköpingåkarna på slutet. Mer sånt!

Sammanfattningsvis fick teamet ett superbra träningspass. Heder åt Lidköpings CK som arrangerar!

En smula utförligare om Mörksuggan

Här kommer då en lite mer uttömmande rapport om gågna helgens tävling:

Till Mörksuggejakten representerades 29er-teamet av Sääv, Karl, undertecknad och våran prospect-member Jansberger aka Jberg som han numer kallas på grund av ditt ofantligt långa efternamn. Karl tog sig upp till Rättvik på egen hand medan vi andra gjorde gemensam sak och åkte i Kvänumsbussen. Timmarna och milen flög iväg och snart var vi framme vid Dala Wärdshus som skulle bli vårat tak över huvudet för natten. En sväng på byn för lite mat plus laddning med godis och cola så var snart kvällen till ända. Morgonen därpå var det uppstigning kl 8. Mörka moln hopade sig kring Rättvik vilket bäddade för ett blött race. Snabb frukost samt packning av buss, sedan var det dags att ge sig iväg mot tävlingsområdet. Ihållande regn gjorde dock tyvärr att vi blev sittande i bussen på tok för länge så någon vidare uppvärmning blev det inte så mycket av. Tio minuters rullande sedan var det dags för oss att uppsöka våra startfållor. Masterstart fram till backen upp till Vidablick. En backe som får vår Billingebacke att blekna i jämförelse... Fullt spett som väntat när mastern släppte oss. Jag hade en förhoppning om att kunna vara med relativt långt fram men benen ville annat. Totalt tvärstopp med halva backen kvar ungefär. Syran sprutade och jag fick sätta mig ner och se på när åkare efter åkare passerade. Damit! Väl uppe var det bara att göra det bästa av situationen. Hamnade i en grupp om sju, åtta cyklister och vi trummade på efter bästa förmåga. Jag kände mig fortfarande mjukare än fjällbrynt i kroppen så det var bara att rätta sig in i ledet. Banan var trots regnet underbart fin och det kändes ändå kul att cykla och när vi passerade skylten som berättade att det var mindre än tre mil kvar att åka så började kroppen helt plötsligt att fungera. -Bara å vänta in en bra backe så ska de få se på andra bullar, var min tanke i det skedet. Dock visade de sig vara segare än väntat och det dröjde ända till 15 km innan mål, vid sista spurtpriset, innan jag lyckades komma loss. Nu var det bara full sula in mot mål. Kom ikapp och blåste förbi några som börjat mjukna ordentligt, vilket höjde moralen ytterligare något snäpp. Gick i mål trött och tämligen belåten, trots en dålig start. Hade ju trots allt haft riktigt trevlig åkning i den snabbåkta terrängen. Blev, som sagt, 15e man i elitklassen. Tämligen mediokert kanske, men synar man resultatlistan ser man att en placering bättre än 13e hade varit en ren sensation, alltså preserade jag nog inte så långt ifrån min vanliga förmåga när allt kommer omkring.

När alla kommit i mål blev det en snabb dusch varpå Jberg såg till att vi kom hem snabbt och säkert. Jag och Sääv fick stå för underhållningen.

Snygg vy över Siljan från "hotellrummet"

Resultatlistan

Jberg stoppar huvudet fullt med glass medan Sääv gör sitt bästa för att se tuff ut

Det var allt från Rättvik. Närmast på tur är Onsdagserien som Lidköpings CK arrangerar imorgon kväll. Linjelopp står på programmet. Kom och kör! Ju fler vi blir, desto roligare! PM finns på lidkopingck.se

Kort om Mörksuggan

Nu är jag hemkommen från Rättvik och Mörksuggejakten. Kortfattat kan man säga att jag haft ytterligare en toppenhelg med teamet. Tävlingen gick både bra och dåligt. Ben av mjukost till en början vilket medförde att jag inte kom med någon riktigt tätgrupp. Dock rättade de sig till efter ett antal mil och jag kunde börja kapa lite placeringar. 29ern fungerade mer än tillfredsställande i den snabbåkta terrängen och vi hade riktigt kul i skogen. 15e man blev jag till slut i elitklassen. Räknar med att återkomma med en lite utförligare resumé lite senare. Kanske lite bilder också.

Packat för avfärd

Så var Fiaten packad och klar för avfärd mot Rättvik. Dock behöver jag bara köra till Götene där Kvänums-bussen möter upp. Mörksuggan är det som sagt som gäller. Snabbåkt sägs det. Ska bli intressant.

Miserabel uppladdning

Idag är det fredag. Idag är första dagen sedan duathlonet jag kan gå utan att det ser ut som att jag gjort på mig. Helt ofattbart att man kan få så ont i kroppen av att springa 7,5 km. Således har det inte blivit så mycket tränat heller. Idag var jag ute på 29ern och rullade några mil. Kändes ok, men absolut inte bra. Såhär i efterhand kan man ju fråga sig om det verkligen var värt det, särskilt med Mörksuggejakten i åtanke men det enda svar jag har är att det var det verkligen. Tisdagen var en särdeles lyckad dag som jag sent ska glömma så vad gör det att man haltar både bokstavligt och med träningen ett par dagar?

Bild från dagens pass:

Passar också på att presentera en träningskamrat som ska bo hos mig över sommaren:

En mycket stilig Eddy Merckx EMX-1. Utrustad med Campagnolo Chorus 11-speed, Rovalhjul och lite annat smått och gott. Den kommer både få vara med på distanspass, en hel del backintervaller och förhoppningsvis något race. Jag kommer rapportera löpande hur den fungerar. Premiärpasset räknar jag med att det blir på måndag.

Drabbning i Råda

I tisdags var det då dags för prestigemötet som många av oss kvänumscyklister pratat om ett tag, nämligen Duathlon i Råda. 5 km löpning, 20 km cykel och 2,5 km löpning skulle avverkas innan man var färdig med betinget. Det var en blandad skara cyklister och triatleter som stod på startlinjen men samtliga var uppenbarligen inställda på att springa fort, för fy bövelen vad fort det gick de första 500 metrarna. Jag sprintade för allt jag var värd men ändå växte avståndet framåt. Lyckligtvis lugnade sig farten en aning när det vände uppför och någon form av rytm började infinna sig. Efter ett struligt byte var jag uppe på cykeln som åtta eller nia, men nu var jag i mitt rätta element så det var bara att sätta farthållaren så nära rödmarkering det gick för att, om möjligt, gå ikapp någon av triatleterna. Med mig på hjul fick jag Tommy och Sääv. Någon direkt taktik fanns inte på programmet men jag fick en öppning att sätta in en stöt i slutet av målbacken första varvet vilket jag också gjorde. Värt att nämna är dock att jag hade suttit i spets och borrat iprincip hela backen upp vilket i sin tur gjorde att jag stötte som en gipsad 70-åring. Detta gjorde att chefen (Tommy) lyckades hålla mitt hjul vilket betydde att jag fick släpa på honom ett varv till. Pust och stön, jag visste att jag inte skulle ha en suck mot honom på sista löpningen så sista cykelvarvet gjorde jag allt för att dryga ut avståndet till de som jagade oss för att åtminstone få ett så bra utgångsläge som möjligt för sista löpningen. Växlingen tillbaka till löparskorna gick bättre än tvärtom och jag var faktiskt ute i spåret före Tommy. Dessvärre var benen tyngre än jag vågat föreställa mig så det var bara för mig att se på när Team-bossen seglade ifrån mig. Nu var det bara att klämma ut det sista för att inte Sääv skulle komma ifatt mig. Det lyckades och jag korsade mållinjen som femma. Totalt slutkörd.

Sjukt kul koncept! Min insats var kanske inte den skarpaste men vad kan man vänta sig av ben som inte tagit ett löpsteg på den här sidan nyåret? Efter avslutat race väntade bubbelpool samt en och annan öl. Kvällen avrundades så småningom på Stadshotellet där både mat och dryck inmundigades. Supertrevligt initiativ och jag ser verkligen fram mot att göra om det!

Nu ska jag skruva på pedaler på en testhoj jag fått låna av Evalds. Presentation av den kommer förhoppningsvis imorgon.

Äntligen topp 10

Tänkte ge mig på ett försök att summera gårdagens tävling såhär efter avslutat återhämtningspass och innan det är dags att ge sig iväg mot jobbet.

Hela teamet förutom chefen var på plats i Eksjö för försvara de kvänumska färgerna. Mycket folk var det till start och det var tämligen fullt i parken där startfållorna placerats. Jag och Skara-Johan stod i första led och Christian, Karl, Rickard och Jansberger i andra led. Masterstart var vad som gällde så det var inga större problem att skaffa sig den position man tyckte var lämplig innan det blev dags att dyka in i skogen för första gången. Som vanligt gick det iväg en tätgrupp efter första singel-tracken. Jag och Johan hamnade i gruppen bakom och det snurrade på rätt så bra både till skogs och på grusvägarna. Tyvärr körde vi fel efter ett par-tre mil vilket gjorde att vi blev ikapp- och förbikörda av ett gäng. En harrang med kraftuttryck ljöd över nejden och moralen sänktes några nivåer. Här började jag också få lite problem med att hålla det tempo i skogen som krävdes för att hänga med. Dock bestämde jag mig för att inte bli förbannad utan ta det i mitt tempo. Det visade sig vara rätt medicin för snart såg jag svansen på gruppen där Johan satt med i och vid första bästa grusväg var det bara att kasta i dyngen och köra ikapp dem. Låter enkelt men jag blev rätt trött vill jag lova. Härifrån rullade det på rätt så odramatiskt. Jag tror mina kombatanter började bli en smula mjuka för nu hade jag inte längre några större problem att gå med, ens i de tekniska partierna. In mot mål var vi en grupp om sex man. Jag hade en förhoppning att sista kilometern skulle gå på grus/asfalt så jag och Johan började så smått prata om hur vi skulle lägga upp de sista hundra metrarna. Dessvärre var det stig så gott som hela vägen till målsnöret så en gräsbacke   ett par kilometer innan mål var den plats där avgörandet skulle ske. Jag och Johan satt tyvärr sist i gruppen och missade således när tåget gick. Vi gjorde vad vi kunde för att jaga ikapp de två första men vi hade inte tillräckligt med mos kvar även om det var riktigt nära en stund. Med knappa kilometern till mål fick Johan tjugotalet meter på mig och de höll han gott och väl in i mål. Var sjukt trött när jag passerade mållinjen. De sista fem kilometrarna gick verkligen på rött och det känns bra att ha lyckats ta ut sig ordentlig. En tionde plats räckte min insats till och det får jag vara nöjd med. Stort grattis också till Skara-Johan som bärgade en andra plats i H30. Kanonbra kört! Dessutom knep Rickard tredjeplatsen i samma klass. Starkt! Grattis där också!

Idag har jag kört ett återhämtingspass på några timmar med en gammal cykel-bekant:

Konstnärs-Kalle var precis lika go och gla´ som han var förr i världen. Mycket trevligt!

Imorgon blir det duatlon i Lidköping. Mycket prestige står på spel...

Uppladdning

På söndag är det dags för Ränneslättsturen som årets tredje långlopp. Jag lyckades klämma in ett pass i eftermiddags där jag kände lite på både mig själv och materialet. Lite naturliga intervaller i skogarna utanför Stenstorp fick det bli. Cykeln smög fint över rötter och ojämnheter med de slanglösa hjulen och den spontana känslan är att det är helrätt. Lite mer mönster både i bak och i fram tror jag kommer hjälpa mer än att stjälpa trots att det rullar en smula tyngre. Hyffsat med power finns ju, problemet hittills har ju varit att kunna disponera den ute i busken... För övrigt kändes det som att även kroppen var med i matchen. Lite fetare och lite tröttare än tidigt i våras, men viljan att åka fort finns där!
Passar på att klämma in en bild på mina nya, supersnygga teamkläder samt ännu en gång en bild på bågen. Det förtjänar den!

Fräscha trikåer och superhård min! Kan det bli bättre?

Toksnygg skulle jag vilja påstå